Slutkorret

Jag vet inte HUR många gånger jag har läst den här boken, men alldeles nyss blev det nog sista gången på flera veckor. Ada mejlade oss slutkorret. Alltså sista sista SISTA versionen som ska skickas till tryck på tisdag.
I måndags gick vi igenom allt tillsammans, och sen har vi hörts via mejl om uppskattningsvis 150 ärenden av arten "vi stryker "om" i den här meningen", eller "ska vi säga ngt om syrran", eller "ska det vara kursiv här?". Stort och smått att okeja. Mejlrekord på en vecka tror jag. Och nu är det klart. Det var en enda fråga kvar att svara på som rörde sista kapitlet. Mitt svar på den blev "OK".

Jag scrollade igenom allting baklänges sen för omväxlings skull (eftersom jag börjat läsa det där sista kapitlet), och gladdes åt att jag fortfarande tycker vissa grejer är skitroliga - fortfarande pga de många många genomläsningarna - men orkade inte petläsa. Se inte det som en kritik av hur bra / dålig den är, utan ta det bara som en helt naturlig reaktion när man har jobbat med något i ett par år och läst och läst och läst. För hur många böcker läser man annars om FYRTIO gånger? Exakt. Jag kan själv bara komma på 7 andra jag gjort det med.

Iallafall, hoppas nu att nästa gång jag läser "Vi måste sluta ses på det här sättet" så är det som en riktig bok, inbunden och snygg. Även om jag är superless på den för tillfället så längtar jag som en galning efter just det ögonblicket. Och sen... så himla spänd på vad den får för mottagande! Och vad den kommer att hitta för läsare! Och om de kommer att gilla Hanna och Jens!! Det blir skitspännande, allting!

Tryck! Tryck!

/ Johanna

Houston, vi har ett färdigt omslag!

Det är en stor dag. OMSLAGET ÄR KLART! Så här ska boken se ut.

Sju timmar senare

Kanske att jag (och Johanna) alldeles nyss slog nytt personligt rekord i mötestid med bokförlag? Jag tror eventuellt det. De senaste sju timmarna har vi suttit tillsammans med vår redaktör Ada på Gilla Böckers kontor och gått igenom vårt manus, mening för mening, sida för sida. Alla 336 sidorna, från början till slut.

"På sidan 22, andra stycket, tre rader ner från blankraden? Där vill jag strycka ett "verkligen". Går alla med på det?"
"Sidan 46, sista meningen. Tycker ni att den ska vara kursiv eller inte?"
"Sidan 153, mitten av sidan, i dialogen mellan Jens och Oskar. Kan vi ändra "men" till "fast" där? Är alla okej med det?

Är så slut i huvudet nu att jag knappt minns vad jag heter.

Men vi hann färdigt!
Det blir bra!

Nästa vecka skickas boken till tryck.

/Lisa

Att försöka skriva lite mer sex på lunchen

Har kommit in i en stillsam semesterlunk där det tar en vecka att fixa sånt man annars river av på två dagar... Men idag lyckades jag skapa en lite mer normalstressad dag helt plötsligt med inbokad fm och em, och däremellan på lunchen manusredigering. Det närmar sig slutet för "Vi måste sluta ses..." och nu gör vi de sista sista tilläggen innan manuset sätts (så att det ser ut som riktiga boksidor). 

Jag gör mina ändringar precis just nu och sitter på en ganska fullsatt och stimmig lunchrestaurang inne i stan. Har vanligtvis inga problem att skriva med en massa folk omkring mig, men det här att lägga till några rader sex i ett kapitel? Nja, det gick inte. Inte för att jag är generad att någon ska råka se det, utan bara för att det inte är samma som att göra de andra rättningarna med fix av meningar eller ett par ord här och där. Då går det att flyta igenom texten rätt scrolligt och läsa lite av det som står runt ändringen så det blir rätt. Men sextillägg? Nej, jag kunde tydligen inte skriva det i ett halvstressat läge mellan varmrätten och kaffet. 

Dagens insikt denna tisdag. 

/ Johanna 

Vi redigerar för fulla muggar

Just nu håller vi på att beta oss igenom sida för sida av manuset med Adas redigeringar. Hon har skrivit kommentarer / ändringsförslag / frågor om saker hon inte fattar i word-dokumentet, och sen mejlar hon sjok på 40-50 sidor åt gången till mig och Lisa.

Våran rutin då är att Lisa kör först och fixar till sina kapitel efter kommentarerna. Sparar ner ny version, skickar till mig.

Jag brukar få den fram emot lunch eller under eftermiddagen, oftast. Och då är jag oftast lite trött eller inne i något annat jag håller på med, så ärligt talat brukar jag tänka "men ååh, kommer det här nu, jobbigt...". Alltså det är inget emot texten, utan bara normal sinnesstämning för mig på eftermiddagen. Min bästa och mest koncentrerade skrivtid är morgon till lunch. Av den anledningen sätter jag sällan igång direkt jag får manuset av Lisa utan väntar till dagen efter. Stiger upp tidigt - vi snackar kring 6 eller 6.30 för sån är jag, godmorgon godmorgon! - och bara river av det. Hittills har det inte tagit längre än ett par timmar för det handlar inte om att skriva till nya kapitel utan mer om att fixa i de redan befintliga. Mejlar tillbaka till Ada och Lisa. Väntar på nytt sjok. Repeterar hela proceduren om och om igen.
Nu har vi nått sidan 180 ungefär. Drygt 100 kvar.

/ Johanna 

Titta! En omslagsfotografering

Igår eftermiddag i Sandsborg, photoshoot till framsida och boktrailer! Modellerna P och F (så himla duktiga och tålmodiga), fotografen Ola, formgivaren Lollo, förlaget Anna och Ada, författaren moi. Och hunden Dolly. Ett helt team.

Det fotades under tunnlar, på hinkar, på bänkar, på perrongen, på tunnelbanan, och framifrån och bakifrån. Tre och en halv timme tog alltihop. Gissar att modellerna var rätt så trötta sen. / Johanna

Omslagsparet är hittat!

Stort stort tack alla ni som mejlat in bilder på er själva eller på folk ni känner! Så många bra förslag!
Nu har vi kollat hårfärger och stilar och ålderslook och allt sånt och hittat ett omslagspar, så vi behöver inga fler kandidater. I helgen sker fotograferingen. Very exciting! Jag ska vara med och tänkte tjuvfota lite, så rapportering kommer.

/ Johanna