Ni skulle sett Johannas min idag när vi satt och planerade nya kapitel och jag kläckte ur mig att "Nu! Nu känns det som om vi verkligen kommit igång med den här boken."
Nu?!? sa inte Johanna då, men hon tänkte det. 238 sidor in i manuset, och mer än ett år efter vi började skriva?!? Hur trögstartad är du?!?
Men alltså, jag menade inte så. Inte riktigt så i alla fall. Jag menade mer: Nu flyter det på ännu lättare än innan. Nu har vi lärt känna Jens och Hanna som vi skriver om, och behöver inte uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska säga eller göra något, nu vet vi ju hur de är, hur de pratar, hur de beter sig. Och det märks inte bara när vi skriver, det märks när vi pratar med varann också. Som om Hanna och Jens vore våra verkliga kompisar, som bara just nu råkar befinna sig någon annanstans än vid vårt fikabord. "Hanna hade verkligen en tuff dag igår. Stackarn." Eller som att de var våra egna barn, typ. "Men å, säg inte så om Jens! Han skulle aldrig..."
Det är roligt. Och jag har redan börjat få separationsångest. Kommer sakna att få hänga med dessa två personer sen när boken är färdig.
/Lisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar